Amaroneprovning

Efter provningar av finstämnda riesling och chabliser kändes det som att det var dags för lite mer muskler. Alltså fick Amarone bli nästa tema. Många amarone finns numera även i halvflaska på systembolaget, vilket ju är väldigt trevligt.

Låt oss också göra detta klart: alla de fem vinerna vi provat är väldigt goda. När vi pratar om bäst och sämst så är det i ett spann där alla är bra viner.

Samtliga är också mycket mörka i färgen, har en stor doft och är fylliga. Anteckningarna avser alltså skillnader på marginalen.

Vi provade:

Capitel de'Roari Amarone 2006, Luigi Righetti (175 kr)
Amarone della Valpolicella 2006, Luigi Righetti (168 kr)
Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2005 (269 kr)
A Amarone 2006, Alpha Zeta (199 kr)
Masi Amarone Costasera 2006 (269 kr)

Provningsanteckningar:

Capitel de'Roari Amarone: Stor doft med inslag av choklad, vanilj och fat. Lång, balanserad smak med tydliga inslag av fat. Det här är ett överraskande bra vin för att vara en så billig amarone som det ändå är. Prisvärd, kanske mer än prisvärd.

Amarone della Valpolicella: Medelstor doft med tydliga toner av kaffe och mörk choklad. Inslag av läder, även viss rökighet. Smaken är eldig och intensiv, dock kanske lite kort jämfört med de övriga. När det visar sig att detta är systembolagets billigaste amarone blir vi alla väldigt förvånade. Det här är nämligen riktigt bra! Detta är helt klart kvällens mest prisvärda vin. Kaffetonerna gör att associationerna närmast går åt sydafrikansk pinotage, så om du gillar den smaktypen bör du helt klart prova detta vin.

Tommasi: Medelstor doft, inledningsvis stickig. Något platt jämfört med de övriga. Även smaken är inledningsvis stickig, senare sötfruktig med russintoner. Något kort. Förvåningen är stor när detta visar sig vara Tommasi. Står sig förvånansvärt dåligt jämfört med de övriga. Visst hade man inte varit missnöjd med vinet ensamt, men när man upptäcker hur mycket bättre de andra är, dessutom till ett lägre pris, så kan betyget inte bli annat än ej prisvärt.

A: Färgen drar lite mer åt tegel än de övriga och ger alltså ett lite moget intryck. Doften är väldigt fruktig, med inslag av viol och sötlakrits. Smaken är eldig, fruktig och överlag väldigt lättillgänglig. Det här är väldigt gott. Känns inte som ett vin som vinner på att lagras, utan här är det frukten som driver. Sammantaget mycket prisvärt och kvällens testvinnare.

Masi: Doften är kryddig, söt och med fruktighet som drar åt frukt-te. Toner av plommon i både smak och doft. Smaken är mjuk, fyllig och ganska sötfruktig. Viss syrlighet. Det är något som gör att det känns svårt att få grepp om vinet. Det här bör nog lagras ett par år, känns inte riktigt färdigt idag. 2006 anger Masi som en väldigt bra årgång som tål lång lagring, och förhoppningsvis kan det här bli intressantare om ett par år. I dagsläget är det dock knappt prisvärt.

Chablis

Rieslingprovningen häromsistens var ju en smygstart med både lite färre viner och lite färre deltagare. Som första provning i fullskala kastade vi oss sedan dödsföraktande över Chablis.

Som väntat visade sig temat vara väldigt svårt. Det första intrycket var att alla fem vinerna var väldigt lika varandra i doft. Med tiden och då temperaturen steg lite började dock olikheterna att visa sig.

Som vanligt provade vi alla viner halvblint, dvs vi visste vilka viner som skulle provas men inte vilket vin som var i vilket glas. Först när provningen var avslutad och intrycken sammanställda avtäcktes flaskorna.

Vinerna var luftade, och de togs ur kylen drygt en halvtimme innan provningen startade.

Detta var vad som dracks:


Petit Chablis, La Chablisienne (109 kr)
Chablis Le Beaunois, Labouré-Roi (129 kr)
Chablis, Joseph Drouhin (149 kr)
Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire, J M Brocard (169 kr)
Chablis Premier Cru Beauroy, J M Brocard (169 kr)

Provningsanteckningar

Petit Chablis: Gul frukt i doften, smaken ganska kort. Känns lite menlös och snäll. Ingen var överraskad över att detta visade sig vara kvällens Petit. Den har helt enkelt svårt att hänga med men är ett rätt gott vin, och för att vara Chablis är det prisvärt.

Chablis Le Beaunois: Detta var det vin under provningen vars doft sticker ut mest i karaktär. Mycket fruktig, doftar inlagd frukt, fruktcocktail och skumbanan. Ganska lång smak. En person tyckte detta var kvällens godaste vin, en person tyckte det var kvällens sämsta vin, övriga tyckte det var gott. Det här är dock inte en typisk chablis utan känns som något från ett varmare klimat. Den annorlunda karaktären gjorde att vi hade svårt att enas om prisvärdet, men majoriteten tyckte ändå att det var mer än prisvärt.

Chablis: Drouhins chablis visar sig dofta spritigt och av rejält med volatila syror. Desivon nämns runt bordet. Smaken är lite ofräsch och sur (på ett dåligt sätt) men samtidigt ganska lång vilket inte gör saken bättre. Ingen av oss tyckte detta var gott, och definitivt ej prisvärt. Flaskan var på intet sätt korkskadad, men det är inte utan att jag undrar om vinet verkligen är tänkt att smaka så här?

Chablis Vieilles Vignes: Tydlig doft av flinta och citrus. Balanserad doft. Mineralerna går igen i smaken, syran är ordentligt hög. Två tycker att detta är kvällens bästa vin, övriga att det är gott. För att vara chablis är det helt klart prisvärt.

Chablis Premier Cru Beauroy: Inledningsvis domineras doften av gröna äpplen och citrus, men i takt med att temperaturen på vinet stiger kommer en tydlig rökighet fram. Smaken känns ung med gröna äpplen och en hög, men balanserad, syra. Att fem personer tyckte att detta är kvällens bästa vin gör det till kvällens testvinnare. Återigen ett vin som är prisvärt för att vara chablis. Kanske till och med mer än prisvärt.

Återpublicerat: Vodkaprovningen

Här kommer ett gammalt inlägg som publicerades här, men med tanke på ämnet tycker jag det passar att publiceras även på denna blogg...


Hur gick då den stora vodkaprovningen? 12 sorter hann vi med som ni ser. De serverades halvblint i flighter om tre, dvs tre sorter per omgång där deltagarna visste vilka tre som serverades men inte vilken som var i vilket glas.

Det som omedelbart stod väldigt klart är att det är väldigt, väldigt svårt att prova vodka. Den kännetecknas ju av att den skall vara neutral i både smak och doft... men hursomhelst, vissa slutsatser kunde dras. Superpremiumvodka är godare, men inte prisvärd. Level var i mitt tycke godast, men den är så hutlöst prissatt att den är sanslöst oprisvärd.

Är man vodkaälskare och prompt vill ha en superpremiumvodka är Heavy Water ett bra val. Men annars är inte den heller värd pengarna.

Det som däremot visade sig vara en förvånansvärt bra vodka var Smirnoff. Neutral, balanserad och saknar de kemiska bitoner som jag tycker att Absolut har. Fast flera av provarna tyckte bra om Absolut, det ska sägas i ärlighetens namn.

Kronvodka vann inte allmänhetens gillande även om jag var rätt positiv. Betydligt fylligare än de flesta andra vodkorna. Explorer vill jag minnas att alla tyckte var rätt äcklig. Renat gjorde inget större avtryck, vare sig positivt eller negativt. Stolichnaya föll i vart fall inte mig på läppen.

De två Liatuiska vodkorna Stumbra, en med veteax i flaskan och en med bisongräs var ganska annorlunda i smaktonerna. Fylliga. Jag gillade dem skarpt, men de delade provarna i två skaror - vissa var inte alls särskilt förtjusta.

Ciroc, i superpremiumklassen, kan inte jämföras med övriga då den är ett druvdestillat. God, citrustoner, inte helt olik en väldigt neutral grappa. Men väldigt dyr.

Annars var den stora överraskningen Brännvin Special som stod sig mycket väl. God, neutral smak, och den lägre styrkan störde faktiskt inte utan passade bra om man ska dricka spriten ren i form av snaps t.ex. Fast någon vodka är den formellt inte då 37 % är den lägsta tillåtna styrkan för att få kallas vodka.

Om jag ska utnämna en testvinnare får det sammantaget bli Smirnoff.